Patientberättelse – Gunnar

Livet blev inte som jag tänkt mig, men jag har fått allt jag bad om.

Av Gunnar Hellström · Maila · 031-92 11 90

Med facit i hand

Är jag ett levande bevis på att det går det att bota en avancerad och icke operabel lungcancer. Med facit i hand vet jag att utan bättre hälft, barnen och nära relationer är det tveksamt om jag hade klarat mig när tvivlet och förtvivlan var som svårast. Med facit i hand vet jag att både kropp och själ är annorlunda nu än innan. Med facit i hand vet jag att livet inte blev som jag tänkt mig, men att jag har fått allt jag bad om.

Snart fyller jag åtta år men det står sextioett i passet

Den 2 april 1998 föddes jag på nytt. Redan vid 10-tiden den dagen berättade doktor Jan Nyman på Jubileumskliniken i Göteborg att min behandling hade gått så bra man bara kan begära. Min bättre hälft och jag firade med att åka till IKEA och köpte golv och tapeter. Äntligen kunde vi tro att vi hade en framtid och börja inreda huset vi flyttat in i nio månader innan. Jag var som ett barn på nytt men hade lärt mig att lungcancer inte är att leka med. Men går att bota.

Bara femtiotre år och endast lite stressad

Det hela började våren -97 med en tryckande känsla i bröstet och en efterhängsen förkylning med hosta som inte ville ge sig. Men det var också en ovanligt stressig tid med bl a husköp och försäljning som drog ut på tiden, men det var inte förrän vi började förbereda flytten med att packa och stuva som jag förstod att jag orkade mycket sämre. Min sista cigarrett trampade jag sönder på väg in till vårdcentralen den 23 juli där EKG visade att jag hade förmaksflimmer som är obehagligt men inte särskilt farligt. Men en röntgenbild på hjärtat ville läkaren ha. Där fanns en fläck som måste utredas och det snarast. Den 1:a augusti flyttade vi från Floda till Göteborg och därmed från Älvsborgs landsting och till Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Den 15 kom svaret, lungcancer som inte gick att operera.

Min vidare behandling flyttade från lungkliniken till onkologerna på Jubileumskliniken som skulle höra av sig så fort dom kunde. Blev det svårt under tiden fick jag ett telefonnummer att ringa. Det var en diakonissa på Sjukhuskyrkan som svarade och först då fattade jag att jag levde med döden som närmaste granne. Tack och lov för denna diakonissa som lyssnade på min förtvivlan när tillvaron brast trots att jag försökte läsa allt och fatta vad som hände. Och tack och lov för familj och några vänner som vågade finnas trots att ingen visste om vi skulle träffas nästa gång.

Tiden står stilla men hjärtat slår

Den 23 september 1997 tändes hoppet i min tillvaro när dr Jan Nyman på JK berättade att min tumör gick att bota. Det skulle bli en tuff behandling och dom skulle göra allt dom kunde men min medverkan var viktig. Var vi överens kunde behandlingen börja nästa dag. Jag glömmer det aldrig. Inte bara att den gick att bota utan också att träffa en läkare som var angelägen om mina synpunkter och medverkan. Ett nytt cellgift var under utprovning och det skulle jag få tillsammans med ett beprövat och senare också strålbehandling så mycket kroppen tålde och lite till för matstrupen som skulle ta mycket stryk.

En centralvenkateter skulle opereras in i halsen men det lyckades inte varför behandlingen sköts upp. På ronden skällde jag ut överläkaren efter noter, fattade dom inte att det var bråttom? Han försäkrade att en dag till eller två inte gjorde någon skillnad, och redan dagen därpå pumpade en syster som hade varit med på ronden i mig vad som behövdes via en ven i armen. Min logiska vänstra hjärnhalva pratade med sköterskan om hur man torkar trattkantareller medan den högra pratade med vår Herre om några år till, kanske rentav tre? – så att barnen kunde stå på egna ben.

Efter ett tag tappade jag håret, tappade vikt, all mat smakade illa och vatten smakade metall. Trots att jag tappade det mesta förlorade jag aldrig hoppet. När strålbehandlingen började bad jag att få en röntgenbild av min tumör för att kunna rikta in och fokusera min mentala energi på tumören. Jag fick bilden. Tumören är nu borta men bilden har jag kvar. Under strålkanonen ligger man helt ensam med sina tankar och jag pratade med Skaparen igen och bad att barnen inte skulle bli faderlösa i förtid.

Ligger framtiden bakom eller framför?

När behandlingen var slut vid lucia -97, började den svåra tiden innan det gick att utvärdera resultatet. När matstrupen sved som eld och maten kändes som taggtråd fick jag förstås bedövningsmedel att svälja, men då visste jag inte vart tuggan tog vägen och det var nästan ännu värre. Men det gick över efter några veckor. Först efter några månader gick det att se hur det hade gått. Och då är vi tillbaka vid den 2 april 1998, snart åtta år sen!!!

Att leva med cancer i bagaget

Trots att jag rökte duktigt redan från tonåren var cancer bara ett spöke, inget på riktigt. Trots skilsmässa var familj och barnen något självklart. Fast som skild fick man ju anstränga sig lite extra. Trots mycket jobb låg mer och väntade. Nöjda kunder var inga självklarheter. Råd att leva kostade mycket pengar. Tid fick man väl som pensionär. Fast ganska stressigt var det. Så levde jag och så verkar de flesta leva även idag.

Nu vet jag att om tiden tar slut finns inget kvar. Nu vet jag att barn och nära relationer gör livet värt att leva. Inte jobb eller nöjda kunder. Nu vet jag att sjukvården gjorde allt för att få mig tillbaka, men att inom samhället i övrigt är sjukdom ingen merit och cancer är ett annat ord för döden. Den som drabbas måste först kämpa med sin egen skräck och sedan med andras rädsla. Nu har jag ärr i kroppen och i själen och är förtidspensionär. Istället för att känna mig utanför vill jag vara ett stöd och förebild för den som drabbats. Kanske också för andra. Livet är värt att leva men lyckan ligger inte där man tror. Cancer går att bota och lungcancer är inte ett annat ord för döden.

Med facit i hand blev livet inte som jag tänkt mig, men jag har fått allt jag bad om och lite till. Nu går livet vidare.

Från förtvivlan till förundran

Sedan detta skrevs har jag idag, jan 2010, engagerat mig i Stödet och istället för att vara ratad och portad på arbetsmarknaden har jag blivit välkomnad och uppskattad och nya dörrar har öppnats där jag förut bara såg väggen.